Släpp Stockholmsfixeringen i transportpolitiken


Trots ett ökat transportbehov bland annat till följd av växande befolkning, redovisar Sverige sjunkande koldioxidutsläpp från vägtrafiken. Vi vill se att utsläppen fortsätter att minska men genom en transport- och landsbygdsvänlig politik.

Debattartikeln publicerades i Dagens Samhälle den 6 mars

I samband med presentationen av beslutet att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av Sverige gav regeringen uttryck för starka regionalpolitiska ambitioner. ”Slut på Stockholmsfixeringen” och ”Sverige måste hålla ihop” är två citat. Detta fick ett positivt mottagande i breda kretsar. Vi skulle önska att regeringens ambitioner får genomslag även i transportpolitiken.

Riksdagen har sedan länge lagt fast att en styrande princip i beskattningen av trafiken ska vara att de rörliga skatterna (främst drivmedelsskatterna) ska motsvara de samhällsekonomiska kostnader som trafiken orsakar. Myndigheten Trafikanalys redovisar varje år hur läget är gällande detta och har lyft fram att personbilstrafik generellt är överbeskattad medan övriga transportslag inte når upp till full kostnadstäckning. Vägtrafik står i Sverige för ungefär 85 procent av alla personresor och alla godstransporter. Utanför storstäderna är andelarna ännu högre. I de absolut flesta fall är en vägtransport det enda alternativet, vare sig det handlar om en person- eller en godstransport.

Trafikanalys har dessutom för första gången till regeringen redovisat samtliga skatter och avgifter som bilister betalar, inte bara drivmedelsskatterna. Resultatet av dessa två rapporter måste av boende utanför storstädernas centrala delar uppfattas som häpnadsväckande. Trafikanalys redovisar att bilister betalar in ca 85 miljarder kronor i skatter och avgifter. De totala kostnaderna för vägtrafiken uppgår dock bara till cirka 35 miljarder kronor. 

Vad som hittills har undgått uppmärksamhet är att det av myndighetens material framgår att landsbygden på ett särskilt sätt är utsatt för en omfattande överbeskattning. Flera av de viktigaste samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafiken är mycket lägre där än i städer. Det beror bland annat på att problemen med buller och hälsofarliga lokala emissioner är stora där många människor berörs, men små där få berörs. Även olyckskostnaderna är mycket lägre på landsbygden.

Utvärderingarna visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för bilkörning på landsbygden är 65 procent lägre än i stadstrafik. Motsvarande siffra är för bussar 43 procent, lätta lastbilar 59 procent och för tunga lastbilar 45 procent.

Men skatterna är lika höga vilket skapar en överbeskattning av de som valt att bo utanför storstäderna som är mycket kraftig. Vad som mot denna bakgrund är särskilt märkligt är att regeringen driver flera förslag som ökar den negativa särbehandlingen av landsbygden.

Drivmedelsskatterna styrs av ett indexsystem som skapar automatiska skattehöjningar varje år utan att riksdagen som med andra skatter tar ställning till om det är lämpligt.

• Ett system för kilometerskatt för lastbilar ovanpå alla andra skatter utreds. Det drabbar naturligtvis hårt de som har flest kilometrar till sin kunder och leverantörer – till exempel Norrland, Värmland, Dalarna m fl.

• Den nya fordonsskatten (bonus-malus) är konstruerad så att bilar lämpliga för landsbygden – t ex dieselbilar med hög markfrigång – ska betala extra skatter (malus), medan bilar som framförallt säljs i storstadsområden – elbilar – ska få bonusar.

• Det biodrivmedelsmål som ligger i det unika svenska målet för transportsektorns utsläpp av koldioxid till år 2030 innebär ett biodrivmedel måste vara dyrare i Sverige än i något annat EU-land.

När det gäller resor och transporter på landsbygden borde det vara självklart att de viktiga klimatmålen måste nås genom åtgärder som effektivare logistikflöden, energieffektivisering, mer biodrivmedel och elektrifiering. Att motverka företag och boende utanför storstäderna genom extra hård beskattning är inte rimligt. För trots ökade transporter har utsläppen från vägtrafiken ju minskat, inte till följd av skatter och pålagor utan snarare till följd av ny teknik och smarta lösningar.

Sammantaget missgynnar transportpolitiken i Sverige på ett anmärkningsvärt sätt den majoritet som bor utanför våra största tätorter. Inom detta politikområde syns inget slut på Stockholmsfixeringen.